Christoffer Svensson, en av skådespelarna, bloggar också från resan. Kolla in den på Dramatens hemsida! Jag länkar här brevid.

"In Europe you've got watches, in Africa we've got time" citerade Lena en afrikan idag. Jo jag har insett innebörden i det nu. Den här dagen har innehållit mycket väntan, ibland i timmar. Medan vi svenskar studsade upp och ner, hit och dit, för att fixa med grejer, ta kort eller bara rastlöst gå omkring, satt afrikanerna i sällskapet avslappnade och bara samtalade lojt. Själv tog jag två promenader i kvarteret för att köpa bananer (suuuuuupergoda små som smakade RIKTIGT!) och bara se mig omkring. Dammiga röda sönderregnade vägar, barn som log och ropade "Bonjour", människor med grejer på huvudet och helt galna bilister som drog förbi.

Dagen var en introduktion till hela projektet som inleddes imorse med tal av rwandiska och svenska representanter för Assitej, samt av kulturministern. En nioårig flicka, med rakat huvud och den traditionella vita togan fästad vid axeln, läste en dikt med en otrolig känsla och röst. Intet öga var torrt. Sedan uppförde hon tillsammans med några andra flickor en dans till stämsång och trummor (se film).

Efter lunch och ca 3 timmars väntan gavs de två svenska föreställningarna. Den ena en musikteater för små barn om en skrattlös stad, den andra en monolog för tonåringar om gängvåld (se Assitejs hemsida). Båda var fantastiska att se och togs emot helt fantastiskt av publiken. Skådespelarna var oroliga innan just för hur det skulle tas emot med tanke på folkmordet, men de var nöjda och lugna efteråt. Jag är djupt imponerad av alla de andras insatser hittills, och grymt taggad att göra ett bra abete själv.

Ikväll jagar jag mygg på rummet och förbereder morgondagen. Efter våra workshops imorgon ska vi besöka The genocide memorial center. Jag är tröttare än tröttast och måste sova nu, trots att jag helst skulle vilja vara vaken dygnet runt här. Som vi sa i bussen hem ikväll: detta är att leva till 100%!

Nu är jag här. Mitt i det varma bergiga Afrika. Det känns fortfarande lika overkligt, och när planet cirklade sig ner genom luften mot de gröna kullarna i Rwanda var jag tvungen att nypa mig hårt i armen. Drömmer jag?!

Det senaste dygnet känns som två veckor, så mycket som jag har upplevt och så lite som jag har sovit. Flygresan gick bra bortsett från att jag inte gillar att skaka runt i luftgropar på 11.000 m höjd mitt i natten. Belöningen kom med den magnifika soluppgången över Sahara tillsammans med en kopp te. Addis Ababa framträdde en stund senare ur soldiset som fem nyanser i brunt: jag har aldrig förr sett ett så sönderbränt landskap, med bruna åkerlappar och uttorkade flodbäddar som sträckte sig ut i oändligheten. Nästa etapp mot Kigali var behagligare med de fascinerande bergen, sjöarna och floderna där nere under molnen.Rwanda är verkligen de tusen kullarnas land.

Vi pustade ut en stund på hotellet efter en lång natt. Mitt rum är stort och ljust med altan och myggnät. Vi åt lite mat i en hydd-resaurang och sen for vi iväg för att se kulturcentret där vi ska spela och lära ut teater. Det är en obeskrivlig känsla att susa med öppna fönster genom en främmande stad med alla dess exotiska dofter och ljud. Bilar som tutar, cyklister med stora emballage på huvudet, barn som springer med och vinkar glatt. Byggnaderna var mycket fina och innehöll både scen, workshopslokaler och bibliotek -tom en bokbuss! Anna Höglund hittade en av sina böcker översatt till Franska i den och hela sällskapet jublade: det blev till att signera!

Under ett möte gick vi igenom alla detaljer om upplägget tillsammans med arrangörerna. De har ordnat fram både 15 kg lera och en projektor åt mig, så jag är nöjd. Klockan blev 18 och mörkret föll hastigt därutanför. Plötsligt fick jag syn på två par nyfikna ögon i dörröppningen. Det var två små pojkar, kanske 3 och 5 år gamla, som studerade oss fascinerat. Efter en stund gick den minsta fram till Kristoffer, en av skådespelarna i gruppen, och tog honom i hand. Den äldre hängde på och snart hade de andäktigt skakat hand med oss allihop.

Sist denna innehållsrika dag kom Jörgen förbi hotellet med två gorillatillstånd för den 15 juni: min dröm går i uppfyllelse!

Nu är det pirrigt...

Imorgon vid fyratiden lyfter jag från Landvetter och möter upp de andra i gruppen på Arlanda vid sju. Sedan flyger vi med Ethiopian Airlines ner mot ekvatorn: mellanlandar i Rom, byter plan i Addis Abeba och landar så småningom i Kigali på tisdag morgon. Det blir en lång natt.

Nu packar jag det sista. Stefan himlade med ögonen när jag tänkte packa ner den svarta flieströjan: som den vana Afrikaresenär han är anser han att luften där nere fungerar som en våtvarm filt. Dessutom är Afrikanerna välklädda, menade han, och föreslog istället en broderad ljus linnekavaj. Ja JAG vet ju inte! Tänkte att en flies kan vara skönt på planet...

Men med en massa Dollarsedlar, en dator, två flaskor trälim och en rulle gladpack känner jag mig redo att äntligen möta AFRIKA!

Igår läste jag en text av en svensk journalist som kring millenieskiftet levde i Rwanda för att dokumentera byrättegångarna mot mördarna i folkmordet 1994. Liksom i alla andra skildringar av landet som jag har läst framträder paradoxen mellan att å ena sidan vara ett paradis och å andra sidan ett helvete. Han beskriver ett hisnande vackert landskap, vänliga människor och ett förhållandevis säkert och väl organiserat samhälle. I nästa stycke berättar han om hur en vän till honom skaffade en hund, som en dag grävde upp ett lårben ur rosenrabatten. Våren 94 mördades 1 miljon människor av sina grannar, forna vänner och kollegor. Människor stängdes in och slaktades med machetes. Barn mördade barn.

Folkmord innebär inte bara en massa mördade människor. Det innebär också en massa mördare, och dessa lever ju kvar sida vid sida med de mördades efterlevande. Den tanken svindlar. 15 år är inte lång tid. Jag känner mig så jävla svensk, blåögd, vit och trygg inför mötet med människor som jag inte kan föreställa mig vad de har varit med om!!!

Lägger idag sista handen vid förberedelserna till min workshop. Täcker upp för varje sekund jag har till mitt förfogande där nere, medveten om att allt kan behöva justeras på plats och att en del kanske aldrig kommer med. VIKTIGAST är dock huvudsyftet, kärnan i det som jag vill förmedla: Hur berättar jag min historia? Sedan får resten halka med bäst det vill.

Jag läser en fantastisk bok om en amerikansk kvinnas liv i Rwanda mellan åren 1949-2006. The land of a thousand hills är både en lovsång till landet och ger samtidigt kunskaper om folkstammarna och konflikterna mellan dem. Folkmordet 1994 föregicks av en mängd komplicerade skeenden under flera hundra år, där det ena folket efter det andra kolonialiserade landet. I interaktionen dem emellan uppstod förstås maktkamp och spänningar, och det ena ledde till det andra. Om man bortser från moraliska aspekter, och ser det ur ett rent behovsteoretiskt perspektiv, är det fullt förståeligt att folkmordet ägde rum. Jag tror det är viktigt att känna till de omständigheterna när man reser dit. Att som utomstående inte döma.

I´m still confused, but on a higher level!

Alltså den här workshopen. Nu har jag förberett mig i månader för fyra dagars aktiviteter... plötsligt inser jag att allt jag har planerat omöjligt kan genomföras på fyra dagar! Dessutom säger alla (oberoende av varandra) att i Afrika måste man räkna med att inget blir som man tänkt sig och att all planering plötsligt måste göras om (som i en vanlig svensk högstadieklass, tänker jag). Men bättre att ha för mycket än att stå där med brallorna nere och inte ha något mer att ge.

Bland annat har jag skapat tre (TRE!!!) presentationer av bildmaterial. En superpedagogisk om dockmakeri (se bilden) och två mer inspirerande om teaterformen. Det gör mig beroende av teknik, men jag tycker det är värt risken.

F.ö. så har skofrågan löst sig men inte gorillafrågan. Inte heller valutafrågan, men enligt Stefan så finns all sån info på CIA:s hemsida... jaha.