Färdiga dockor

Det här har gått över all förväntan! På två dagar har sex personer, utan någon som helst erfarenhet av att forma med händerna, tillverkat varsin teaterdocka färdiga att spela med. Jag trodde ärligt talat inte att de skulle hinna det... jag har bara satt olika material i händerna på dem utan att styra själva gestaltandet ett dugg, och de har lyckats skapa mycket uttrycksfulla karaktärer!

Idag var visserligen en ganska trött och tungrodd dag. Energin de visade upp i arbetet igår saknades idag, men de jobbade på ändå. En halvtimme innan lunch släppte de dockmakandet och började dansa för varandra istället, på eget initiativ! Vilket gung! Alla stampade i golvet, klappade händer, vickade höfter och sjöng. Själv kände jag mig som en vandrande pinne.

Jag har haft många givande samtal med deltagarna idag om andra grejer än dockteater, eftersom alla var så trötta på att jobba. Vi var några mammor som delade med oss av våra erfarenheter av mödravård, förlossningar, småbarnspassning och skolsystem. Det är faktiskt en tillgång att vara mamma när man reser så här: alla blir så glada när man berättar om sina barn, och det är ett outtömligt samtalsämne mellan mödrar världen över! Med några andra pratade jag klimat, årstider och vilda djur. De undrade om vi har krokodiler i sverige! Jag berättade om urbergen, glaciärer och skärgård. Det tyckte de var mycket exotiskt!

Efter workshopandet åkte vi ett gäng till en hantverksmarknad på city-kullen. Masker, träskulpturer, leksaker, smycken, korgar, mm. Riktig turistfälla! Jag köpte jättefina presenter till barnen, och lite afro-smycken till mig. Alltså allt är så coolt afrikanskt och fint hantverk...men man måste verkligen ta sig en funderare på hur mycket afro man vill göra sitt hem. På måndag ska jag i alla fall försöka hitta en fin trämask som går ner i väskan.

Ikväll dissade vi allt afrikanskt och åt pasta på en italiensk restaurang. Men överallt är förstås samma väntan. Tiden bara flyter och verkar liksom inte viktig här. Bussen kommer när den kommer, workshopdeltagarna går och kommer lite som de vill (och sitter gärna och pratar i mobiltelefon när de är med), maten kommer en timme efter beställning...osv. Det är bara att go with the flow. Anpassa sig. Nyttigt som fasen för oss västerlänningar.

Imorgon kväll drar jag till Kivu-distriktet för att sova en natt på hotell där. Vandringen mot gorillorna startar vid 7 på morgonen. Jag tror man går i grupper genom bambuskog och högt gräs. Berget som de bor på är en inaktiv vulkan som sträcker sig ca 4000 m över havet. Jag är superpirrig inför detta och hoppas att allt ska gå bra. På måndag är jag tillbaka i Kigali igen.