Dockorna växer fram

Dagarna här är så dryga och vi är aktiva hela vår vakna tid. Det finns inte så mycket utrymme för reflektion och dokumentation, inte heller för sömn. Jag får ta igen det sen. Det känns som att vi har varit här i en månad, samtidigt kan jag inte fatta att det redan är fredag kväll: vart tog dagarna vägen?!

Halva workshoptiden har gått, och all nervositet och obekvämlighet i rollen har släppt nu. Idag har jag lärt känna mina deltagare bättre och har även känt att jag har nått fram med mitt budskap bättre till dem. Vi startade direkt på morgonen med att arbeta praktiskt med händerna: nu var det dags att skapa karaktärerna i deras berättelser! De såg skeptiska ut där de stod i sina vita skjortor och vackra blusar, när jag presenterade dagens uppgift: "Ska VI?! Men vi kan inte sånt där, vi har aldrig gjort det förut". Jag hade ont i magen och var morgontrött så jag struntade blankt i detta utan gav dem varsin stor klump grov brun lera att moddelera med. Så fort de fick leran i sina händer började ögonen lysa på dem och de satte igång med stort allvar. Väldigt tafatt till en början, men med lite hjälp av mig och av varandra lyckades de skapa fantastiskt uttrycksfulla figurer!

Snart tog samtalen fart, både om dockteater och om annat. det var mycket lättare att ge dem kunskap om dockor allteftersom frågorna dök upp då de arbetade praktiskt med det. Det blev med ens konkret. Vi har dock en del språkförbistringar i gruppen, eftersom fyra kommer från Rwanda där det talas franska och kinyarwanda, och två kommer ifrån Uganda där det talas engelska och 52 OLIKA språk: som tur är kan en flicka både franska och engelska så hon tolkar åt oss. Idag kom vi även att prata en del om folkmordet, mycket för att vi var fyra som besökte centret igår. Alla de rwandiska deltagarna i vår grupp hade mist stora delar av sina familjer, och det är mycket närvarande i egentligen alla samtal. Den ena berättelsen leder till den andra i oändlighet.

Efter lunch satte jag dem att kachéra (franskt ord som betyder övertäcka) och hade en lång stund känslan av att detta går åt helvete. Men de lyckades även med detta och arbetade på envist och effektivt i tre timmar utan paus! Jag försökte få ut dem i friska luften ibland, men de ville inte missa en sekund där inne. Deltagare från andra workshops kom in och kollade, och plötsligt förstod jag hur stolta mina deltagare var över sina skapelser! De visade och sade om och om igen: "This is new for us! We thaught puppets were very expensive, but theese materials are cheap! We can afford them" En tjej undrade skeptiskt om vi verkligen använde den här tekniken i Sverige, eller om det var tänkt som en billig variant för Afrika. Men jag försäkrade att vi använder detta, liksom många andra delar av världen.

När vi slutade vid 16 var vi ett gäng som tog bussen in till Kigali "City". Trånga gator med ett myller av folk, bilar, motos, tiggande barn, starka lukter, avgaser och försäljare av allt mellan himmel och jord. När Anna, Marie och jag kom strosande in i någon gränd hörde man inifrån affärerna och runtom: "Muzungo" som betyder vit människa. Vi hittade en fantastisk tygaffär som svämmade över av afrikanska tyger i alla tänkbara mönster och färger: snacka om beslutsångest! Jag föll för ett blommigt tyg och ett med planeter på. Men vi måste dit igen!

Ikväll såg vi en teaterföreställning med en skådespelerska som är en av våra värdar här. Det var en monolog på franska som höll på i nästan 2 timmar utan paus. Jag var helt bombad i huvudet efter en innehållsrik dag efter att inte ha ätit annat än ris, bananer och kex på hela dan. I början försökte jag hänga med och lyckades sådär, men efter en halvtimme tappade jag fokus och halvsov resten.

Imorgon ska vi besöka en marknad!