Igår läste jag en text av en svensk journalist som kring millenieskiftet levde i Rwanda för att dokumentera byrättegångarna mot mördarna i folkmordet 1994. Liksom i alla andra skildringar av landet som jag har läst framträder paradoxen mellan att å ena sidan vara ett paradis och å andra sidan ett helvete. Han beskriver ett hisnande vackert landskap, vänliga människor och ett förhållandevis säkert och väl organiserat samhälle. I nästa stycke berättar han om hur en vän till honom skaffade en hund, som en dag grävde upp ett lårben ur rosenrabatten. Våren 94 mördades 1 miljon människor av sina grannar, forna vänner och kollegor. Människor stängdes in och slaktades med machetes. Barn mördade barn.

Folkmord innebär inte bara en massa mördade människor. Det innebär också en massa mördare, och dessa lever ju kvar sida vid sida med de mördades efterlevande. Den tanken svindlar. 15 år är inte lång tid. Jag känner mig så jävla svensk, blåögd, vit och trygg inför mötet med människor som jag inte kan föreställa mig vad de har varit med om!!!