"In Europe you've got watches, in Africa we've got time" citerade Lena en afrikan idag. Jo jag har insett innebörden i det nu. Den här dagen har innehållit mycket väntan, ibland i timmar. Medan vi svenskar studsade upp och ner, hit och dit, för att fixa med grejer, ta kort eller bara rastlöst gå omkring, satt afrikanerna i sällskapet avslappnade och bara samtalade lojt. Själv tog jag två promenader i kvarteret för att köpa bananer (suuuuuupergoda små som smakade RIKTIGT!) och bara se mig omkring. Dammiga röda sönderregnade vägar, barn som log och ropade "Bonjour", människor med grejer på huvudet och helt galna bilister som drog förbi.

Dagen var en introduktion till hela projektet som inleddes imorse med tal av rwandiska och svenska representanter för Assitej, samt av kulturministern. En nioårig flicka, med rakat huvud och den traditionella vita togan fästad vid axeln, läste en dikt med en otrolig känsla och röst. Intet öga var torrt. Sedan uppförde hon tillsammans med några andra flickor en dans till stämsång och trummor (se film).

Efter lunch och ca 3 timmars väntan gavs de två svenska föreställningarna. Den ena en musikteater för små barn om en skrattlös stad, den andra en monolog för tonåringar om gängvåld (se Assitejs hemsida). Båda var fantastiska att se och togs emot helt fantastiskt av publiken. Skådespelarna var oroliga innan just för hur det skulle tas emot med tanke på folkmordet, men de var nöjda och lugna efteråt. Jag är djupt imponerad av alla de andras insatser hittills, och grymt taggad att göra ett bra abete själv.

Ikväll jagar jag mygg på rummet och förbereder morgondagen. Efter våra workshops imorgon ska vi besöka The genocide memorial center. Jag är tröttare än tröttast och måste sova nu, trots att jag helst skulle vilja vara vaken dygnet runt här. Som vi sa i bussen hem ikväll: detta är att leva till 100%!