Möte med verkligheten

Jag har inga ord. Inga som duger i alla fall. Ändå vill jag skriva om mina upplevelser. Första delen av dagen förbrukade jag hela mitt engelska och franska ordförråd, och den andra delen av dagen drabbades jag av ett psykiskt knytnävsslag i magen som tog andan, och orden, ur mig. Ikväll känner jag mig så liten, så maktlös och så äckligt priviligierad.

Dagen inleddes med workshops. Jag var riktigt nervös trots gedigen planering och relativt god koll på läget. De 13 utlovade deltagarna visade sig vara 6, men de var alla välutbildade med någon slags anknytning till teater. Två av dem kunde inte engelska, men en tjej tolkade till franska åt dem. Presentationen av var och en visade att de hade i princip inga förkunskaper om dockteater. Så jag inledde med supergrundläggande information om dockteater, hur det ser ut i olika delar av världen, hur vi arbetar i Sverige, dess möjligheter och dess begränsningar. Av deras "goddag-yxskaft-frågor" förstod jag att de inte hajade mycket av det jag sa. Med hjälp av bildvisning blev det mer konkret och lättare att förmedla, även om jag insåg att det var en jävla lyx-variant av dockteater som jag visade och som låg långt utanför deras räckvidd. Strax innan lunch hade vi dock närmat oss varandra så pass mycket att en mycket givande och intressant diskussion tog fart om hur de kan använda den här teaterformen i sina länder.

Till min fasa insåg jag att jag hade glömt alla mina texter med berättelser på hotellet: dem skulle deltagarna utgå ifrån i sina arbeten! Men det var inga problem, visade det sig. "Here in Africa we have got lots of unwritten stories, many about animals!" sa Andrew från Uganda. Så innan vi slutade för dagen fick de sitta i grupper och komma överens om en historia att arbeta fram en liten dockföreställning utifrån. De var oerhört engagerade och effektiva!

Efter att ha överlevt första workshopdagen var jag helt bombad i skallen, och då var det dags att susa bort i bussen till Genocide memorial center.

Besöket där tillintetgjorde mig fullständigt. I en sluttning mitt inne i Kigali ligger alltså 258.000 människor begravda i massgravar. Träkistor staplade på varandra under enorma cementblock. Nya fynd begravs kontinuerligt och området utvidgas hela tiden med nya gravar. Runtom i Rwanda finns flera liknande platser. Omfattningen är omöjlig att greppa.

Inne i museet redogjordes hela skeendet med fotografier, filmer och text. Jag stod nästan inte ut. Ibland var jag tvungen att blunda. Vissa bilder bränner på näthinnan än. Men jag höll ihop mig själv: svenskt behärskad. Fysiskt började jag snart att må direkt illa och jag hade en stor fet klump i halsen. Tårarna brände innanför ögonlocken. Men jag höll mig...

... ända tills jag kom in i den delen som handlade om barnen. Då gick det inte längre. Gråten gick inte att hejda (och jag gråter medan jag skriver det här!). Jag hulkade och snörvlade så att guiden kom och höll om mig och tröstade. De hade porträtterat ett antal barn och beskrivit dem utifrån ålder, egenskaper, intressen och dödsorsak. 10-åringar, 6-åringar, bebisar: alla brutalt mördade på olika sätt. Jag bröt ihop totalt framför porträttet av en 15-månaders pojke som älskade katter, precis som Simon. Den pojken hackades ihjäl med en machetes i sin farmors hus. En tvåårig flicka blev "smashed against a wall". En 9-månaders flicka...

Det låter så banalt när jag skriver om det. Det finns inga ord som duger.