Avslut

De sista dagarna på en resa hinner jag aldrig skriva. Det är som att man måste få in så mycket som möjligt innan det är slut. Som det ska vara, med andra ord.

Den sista workshopdagen skulle allt knytas ihop och redovisas inför de andra grupperna. Mina deltagare fick en timme på sig att repetera sina pjäser. På grund av lokalbrist fick de hålla till opå basketplanen på baksidan. Det roliga var att nyfikna ungar letade sig dit, och snart hade vi en hel publik bestående av ca 40 barn! En bättre avslutning på workshopen hade vi inte kunnat få: nu fick de verkligen uppleva hur barn tar emot dockteater. De var helt fascinerade och satt knäpp tysta med stora runda förtjusta ögon.

Efter lunch var det dags för avslutningsceremonin då alla redovisade vad man hade jobbat med under veckan. Sedan skulle vi avtacka våra deltagare med att dela ut diplom: stela stod vi med en ringlande kö framför oss framme vid scenen och bytte diplom mot kramar eller handslag. Fast mina deltagare hissade mig faktiskt högt upp i luften! Därefter var det dags för Rwandierna att avtacka oss workshopledare: då blev det andra bullar kan man lugnt säga! För varje ledare som kallades fram sjöng och klappade alla Rwandierna en sång: sångerna valdes spontant i stunden och alla var genast med på noterna. Hela teaterlokalen gungade och vibrerade. Vi var 11 vandrande pinnar som med något enstaka undantag stapplade fram och tog emot de små korgarna vi fick i present.

I skymningen var det dags för mig att åka västerut. Jag har ju redan publicerat mina bilder från gorilla-skådningen. Men hela resan dit och hem var också ett äventyr! Jag åkte med Jörgens chaufför, som jag aldrig sett förut, 2 timmar rakt ut i den svarta afrikanska natten. Cerpentinvägar med långtradare som segade sig uppför, ofta påväg från Kenya mot Kongo. Folk som cyklade, bar stora emballage på huvudet eller bara promenerade längs hela vägsträckan -i totalt mörker! Vi kom fram som vi skulle och Jörgen mötte upp på hotellet i Ruhengeri.

Nästa morgon var vi på plats kl 6.30 för att starta vandringen uppför den branta vulkanen. Vi var 6 turister i vår grupp, 2 guider som kände gorillorna och kunde kommunicera med dem, 3 treckers som spårade upp gorillafamiljen åt oss, samt 3 beväpnade vakter som skulle skydda oss från aggressiva elefanter, bufflar och leoparder. Innan vi gick fick vi stränga förhållningsorder om hur vi skulle bete oss, som ex att inte peka på dem eller använda blixt eftersom det provocerade. Exakt en timme fick man vara hos gorillorna, sedan måste de lämnas ifred igen. Men vakterna höll sig i närheten av familjen dygnets alla ljusa timmar för att skydda dem från tjuvjakt som går ut på att skjuta mammorna för att kunna fånga in levande ungar som säljs dyrt till privata djurparker runt om i världen.

Själva vistelsen hos de fantastiska gorillorna kunde ni nog utläsa av bilderna. 7 meters avstånd gällde, men när ungarna skuttade fram nyfiket kom de så nära som 2 meter ibland. Jag har aldrig fattat att gorillor är SÅ STORA som de faktiskt var! Men jag kände mig aldrig rädd, trots att de varnat innan för att silverryggen kunde göra utfall mot turister. De är fredliga djur och ett utfall beror antingen på att han blivit provocerad eller att han bara vill visa att han är stark eller glad. (Springer mot en upprätt och dunkar sig i bröstkorgen!) Men han och honorna sov middag när vi kom upp. Det var så fridfullt. Ungarna lekte och stojade förstås. Timmen gick alldeles för fort och strax var det dags att lämna dem igen.

När vi åkte tillbaka till Kigali i Jörgens jeep var det ljust och jag kunde inte se mig mätt på det hisnande vackra landskapet: de tusen kullarnas land! Så tättbefolkat att de odlar hela vägen upp på topparna. Kaffe, bananer, potatis och annat. Däremellan byar med lerhyddor och tegelhus, röda sandiga vägar, vattenfall och eukalyptusträd.

På kvällen tog våra värdar ut oss till en avslutningsmiddag, på en för oss ny restaurang. Klockan 19 åkte vi iväg i minibussen, men kom aldrig fram...nästan. Han körde runt oss i 1,5 timme på allt konstigare vägar, gjorde u-svängar och jag vet inte vad. Vi var trötta som fan (de andra hade varit på safari och sett en död kobra) och satt till slut bara och skrattade åt alltihop: vad annat kan man göra? Till slut kom vi fram. Maten kom in vid 22-tiden. Jag var helt utschasad efter mitt äventyr och passerade någon slags gräns för övertrötthet. Det slutade med att vi bara låg i stolarna och skrattade så vi grät åt allt!