Hemma igen

Så befinner jag mig plötsligt hemma igen bland ungar, tvätt och matlagning. En kraschlandning i vardagen. Abstinensen efter Afrika och reseuplevelser är total.

Sista dagen i Kigali ägnades åt shopping big time: nu skulle vi göra slut på de Rwandiska Francen och fylla väskorna med exotiska presenter. Jag var väldigt effektiv, måste jag säga, och väskan som var halvfull vid resan ner vägde nu vid incheckningen 27 kg! Sandaler, smycken, träarbeten, en teatermask och massor med tyger. Tygmarknaden var f.ö. en upplevelse i sig, eftersom den var sprängfylld med Afrikanska tyger i alla tänkbara färger och mönster från golv till tak. Rwandas specialitet är vaxade tyger, vilket jag köpte några av.

Sedan bar det av hemåt. Starten på hemresan blev rena mardrömmen: flygplanet hade ett tekniskt fel och en ingenjör låg inne i högra motorn och försökte laga det. Vi väntade i timmar. Ingen information gavs utan ryktena florerade friskt i vänthallen: ett sa att de skulle skicka ett nytt plan från Addis Ababa, ett annat att de inte skulle göra det utan vi skulle få hotellrum och åka vidare näsat dag, ett annat att vi skulle bokas om till ett senare flyg den kvällen. Jag kände mycket starkt att jag INTE ville flyga med ett plan som just haft tekniska fel...det är ju såna som störtar!

Plötsligt 4 timmar senare sa de att planet var lagat och att det var dags att boarda. Vi blev alla skräckslagna inför detta beslut, men klev lydigt på ändå eftersom vi inte hade något val. Den flighten till Addis Ababa med mellanlandning i Burundi satt jag som på nålar hela tiden och lyssnade efter ljud. Utmattande! Men allt gick bra, och på nästa flyg mot Rom och Stockholm sov jag riktigt gott.

Familjen mötte på Landvetter och Ylva grät och klamrade sig fast vid mig jättelänge. Hon är tydligen den som har uttryckt mest saknad efter mig och haft det riktigt jobbigt. Simon verkade oberörd, ända tills jag skulle gå iväg och köpa lite mat. Då skrek han panikslaget och fäktade med armarna efter mig, så det var bara att gå tillbaka och sätta mig med honom i knät. Isak var på scoutläger, men när vi sågs på kvällen njöt vi båda av det långa samtalet vid nattningen som vi alltid har. Stefan var glad att bli avlöst och kunde gå till jobbet idag igen. Alla fick presenter!

... men jag lämnade en bit av mitt hjärta kvar i Rwanda och nu känns det ganska tomt. Jag blev förälskad i Afrika! Livet där är så starkt, allting känns så angeläget. En kontrast mot ljumma Sverige. Men man ska inte tänka antingen eller, utan OCH. Det ena utesluter inte det andra: man kan nog både äta kakan och ha den kvar!

Avslut

De sista dagarna på en resa hinner jag aldrig skriva. Det är som att man måste få in så mycket som möjligt innan det är slut. Som det ska vara, med andra ord.

Den sista workshopdagen skulle allt knytas ihop och redovisas inför de andra grupperna. Mina deltagare fick en timme på sig att repetera sina pjäser. På grund av lokalbrist fick de hålla till opå basketplanen på baksidan. Det roliga var att nyfikna ungar letade sig dit, och snart hade vi en hel publik bestående av ca 40 barn! En bättre avslutning på workshopen hade vi inte kunnat få: nu fick de verkligen uppleva hur barn tar emot dockteater. De var helt fascinerade och satt knäpp tysta med stora runda förtjusta ögon.

Efter lunch var det dags för avslutningsceremonin då alla redovisade vad man hade jobbat med under veckan. Sedan skulle vi avtacka våra deltagare med att dela ut diplom: stela stod vi med en ringlande kö framför oss framme vid scenen och bytte diplom mot kramar eller handslag. Fast mina deltagare hissade mig faktiskt högt upp i luften! Därefter var det dags för Rwandierna att avtacka oss workshopledare: då blev det andra bullar kan man lugnt säga! För varje ledare som kallades fram sjöng och klappade alla Rwandierna en sång: sångerna valdes spontant i stunden och alla var genast med på noterna. Hela teaterlokalen gungade och vibrerade. Vi var 11 vandrande pinnar som med något enstaka undantag stapplade fram och tog emot de små korgarna vi fick i present.

I skymningen var det dags för mig att åka västerut. Jag har ju redan publicerat mina bilder från gorilla-skådningen. Men hela resan dit och hem var också ett äventyr! Jag åkte med Jörgens chaufför, som jag aldrig sett förut, 2 timmar rakt ut i den svarta afrikanska natten. Cerpentinvägar med långtradare som segade sig uppför, ofta påväg från Kenya mot Kongo. Folk som cyklade, bar stora emballage på huvudet eller bara promenerade längs hela vägsträckan -i totalt mörker! Vi kom fram som vi skulle och Jörgen mötte upp på hotellet i Ruhengeri.

Nästa morgon var vi på plats kl 6.30 för att starta vandringen uppför den branta vulkanen. Vi var 6 turister i vår grupp, 2 guider som kände gorillorna och kunde kommunicera med dem, 3 treckers som spårade upp gorillafamiljen åt oss, samt 3 beväpnade vakter som skulle skydda oss från aggressiva elefanter, bufflar och leoparder. Innan vi gick fick vi stränga förhållningsorder om hur vi skulle bete oss, som ex att inte peka på dem eller använda blixt eftersom det provocerade. Exakt en timme fick man vara hos gorillorna, sedan måste de lämnas ifred igen. Men vakterna höll sig i närheten av familjen dygnets alla ljusa timmar för att skydda dem från tjuvjakt som går ut på att skjuta mammorna för att kunna fånga in levande ungar som säljs dyrt till privata djurparker runt om i världen.

Själva vistelsen hos de fantastiska gorillorna kunde ni nog utläsa av bilderna. 7 meters avstånd gällde, men när ungarna skuttade fram nyfiket kom de så nära som 2 meter ibland. Jag har aldrig fattat att gorillor är SÅ STORA som de faktiskt var! Men jag kände mig aldrig rädd, trots att de varnat innan för att silverryggen kunde göra utfall mot turister. De är fredliga djur och ett utfall beror antingen på att han blivit provocerad eller att han bara vill visa att han är stark eller glad. (Springer mot en upprätt och dunkar sig i bröstkorgen!) Men han och honorna sov middag när vi kom upp. Det var så fridfullt. Ungarna lekte och stojade förstås. Timmen gick alldeles för fort och strax var det dags att lämna dem igen.

När vi åkte tillbaka till Kigali i Jörgens jeep var det ljust och jag kunde inte se mig mätt på det hisnande vackra landskapet: de tusen kullarnas land! Så tättbefolkat att de odlar hela vägen upp på topparna. Kaffe, bananer, potatis och annat. Däremellan byar med lerhyddor och tegelhus, röda sandiga vägar, vattenfall och eukalyptusträd.

På kvällen tog våra värdar ut oss till en avslutningsmiddag, på en för oss ny restaurang. Klockan 19 åkte vi iväg i minibussen, men kom aldrig fram...nästan. Han körde runt oss i 1,5 timme på allt konstigare vägar, gjorde u-svängar och jag vet inte vad. Vi var trötta som fan (de andra hade varit på safari och sett en död kobra) och satt till slut bara och skrattade åt alltihop: vad annat kan man göra? Till slut kom vi fram. Maten kom in vid 22-tiden. Jag var helt utschasad efter mitt äventyr och passerade någon slags gräns för övertrötthet. Det slutade med att vi bara låg i stolarna och skrattade så vi grät åt allt!

När drömmar slår in!

De här bilderna tog jag imorse, under den lyckligaste timmen i mitt liv!

Pappa gosar och jonglerar med sin bebis.

LYCKLIG!!!

Nyfiken unge kommer fram till oss.

Boxningsmatch bredvid trött pappa.

Jörgen och jag framför gorillornas hem: vulkanen Karisimbi.

Färdiga dockor

Det här har gått över all förväntan! På två dagar har sex personer, utan någon som helst erfarenhet av att forma med händerna, tillverkat varsin teaterdocka färdiga att spela med. Jag trodde ärligt talat inte att de skulle hinna det... jag har bara satt olika material i händerna på dem utan att styra själva gestaltandet ett dugg, och de har lyckats skapa mycket uttrycksfulla karaktärer!

Idag var visserligen en ganska trött och tungrodd dag. Energin de visade upp i arbetet igår saknades idag, men de jobbade på ändå. En halvtimme innan lunch släppte de dockmakandet och började dansa för varandra istället, på eget initiativ! Vilket gung! Alla stampade i golvet, klappade händer, vickade höfter och sjöng. Själv kände jag mig som en vandrande pinne.

Jag har haft många givande samtal med deltagarna idag om andra grejer än dockteater, eftersom alla var så trötta på att jobba. Vi var några mammor som delade med oss av våra erfarenheter av mödravård, förlossningar, småbarnspassning och skolsystem. Det är faktiskt en tillgång att vara mamma när man reser så här: alla blir så glada när man berättar om sina barn, och det är ett outtömligt samtalsämne mellan mödrar världen över! Med några andra pratade jag klimat, årstider och vilda djur. De undrade om vi har krokodiler i sverige! Jag berättade om urbergen, glaciärer och skärgård. Det tyckte de var mycket exotiskt!

Efter workshopandet åkte vi ett gäng till en hantverksmarknad på city-kullen. Masker, träskulpturer, leksaker, smycken, korgar, mm. Riktig turistfälla! Jag köpte jättefina presenter till barnen, och lite afro-smycken till mig. Alltså allt är så coolt afrikanskt och fint hantverk...men man måste verkligen ta sig en funderare på hur mycket afro man vill göra sitt hem. På måndag ska jag i alla fall försöka hitta en fin trämask som går ner i väskan.

Ikväll dissade vi allt afrikanskt och åt pasta på en italiensk restaurang. Men överallt är förstås samma väntan. Tiden bara flyter och verkar liksom inte viktig här. Bussen kommer när den kommer, workshopdeltagarna går och kommer lite som de vill (och sitter gärna och pratar i mobiltelefon när de är med), maten kommer en timme efter beställning...osv. Det är bara att go with the flow. Anpassa sig. Nyttigt som fasen för oss västerlänningar.

Imorgon kväll drar jag till Kivu-distriktet för att sova en natt på hotell där. Vandringen mot gorillorna startar vid 7 på morgonen. Jag tror man går i grupper genom bambuskog och högt gräs. Berget som de bor på är en inaktiv vulkan som sträcker sig ca 4000 m över havet. Jag är superpirrig inför detta och hoppas att allt ska gå bra. På måndag är jag tillbaka i Kigali igen.

Zoologi

Konstiga djur som jag har sett och hört:

- Klonkgök
- Hårig larv
- Färgglad häger
- Muzungos
- Enorma myror
- Malariamyggor
- Väggödla
- Död flygande(?) gräshoppa

... men inga leoparder går omkring på gatorna här, kan jag lugna Ylva med!

Dockorna växer fram

Dagarna här är så dryga och vi är aktiva hela vår vakna tid. Det finns inte så mycket utrymme för reflektion och dokumentation, inte heller för sömn. Jag får ta igen det sen. Det känns som att vi har varit här i en månad, samtidigt kan jag inte fatta att det redan är fredag kväll: vart tog dagarna vägen?!

Halva workshoptiden har gått, och all nervositet och obekvämlighet i rollen har släppt nu. Idag har jag lärt känna mina deltagare bättre och har även känt att jag har nått fram med mitt budskap bättre till dem. Vi startade direkt på morgonen med att arbeta praktiskt med händerna: nu var det dags att skapa karaktärerna i deras berättelser! De såg skeptiska ut där de stod i sina vita skjortor och vackra blusar, när jag presenterade dagens uppgift: "Ska VI?! Men vi kan inte sånt där, vi har aldrig gjort det förut". Jag hade ont i magen och var morgontrött så jag struntade blankt i detta utan gav dem varsin stor klump grov brun lera att moddelera med. Så fort de fick leran i sina händer började ögonen lysa på dem och de satte igång med stort allvar. Väldigt tafatt till en början, men med lite hjälp av mig och av varandra lyckades de skapa fantastiskt uttrycksfulla figurer!

Snart tog samtalen fart, både om dockteater och om annat. det var mycket lättare att ge dem kunskap om dockor allteftersom frågorna dök upp då de arbetade praktiskt med det. Det blev med ens konkret. Vi har dock en del språkförbistringar i gruppen, eftersom fyra kommer från Rwanda där det talas franska och kinyarwanda, och två kommer ifrån Uganda där det talas engelska och 52 OLIKA språk: som tur är kan en flicka både franska och engelska så hon tolkar åt oss. Idag kom vi även att prata en del om folkmordet, mycket för att vi var fyra som besökte centret igår. Alla de rwandiska deltagarna i vår grupp hade mist stora delar av sina familjer, och det är mycket närvarande i egentligen alla samtal. Den ena berättelsen leder till den andra i oändlighet.

Efter lunch satte jag dem att kachéra (franskt ord som betyder övertäcka) och hade en lång stund känslan av att detta går åt helvete. Men de lyckades även med detta och arbetade på envist och effektivt i tre timmar utan paus! Jag försökte få ut dem i friska luften ibland, men de ville inte missa en sekund där inne. Deltagare från andra workshops kom in och kollade, och plötsligt förstod jag hur stolta mina deltagare var över sina skapelser! De visade och sade om och om igen: "This is new for us! We thaught puppets were very expensive, but theese materials are cheap! We can afford them" En tjej undrade skeptiskt om vi verkligen använde den här tekniken i Sverige, eller om det var tänkt som en billig variant för Afrika. Men jag försäkrade att vi använder detta, liksom många andra delar av världen.

När vi slutade vid 16 var vi ett gäng som tog bussen in till Kigali "City". Trånga gator med ett myller av folk, bilar, motos, tiggande barn, starka lukter, avgaser och försäljare av allt mellan himmel och jord. När Anna, Marie och jag kom strosande in i någon gränd hörde man inifrån affärerna och runtom: "Muzungo" som betyder vit människa. Vi hittade en fantastisk tygaffär som svämmade över av afrikanska tyger i alla tänkbara mönster och färger: snacka om beslutsångest! Jag föll för ett blommigt tyg och ett med planeter på. Men vi måste dit igen!

Ikväll såg vi en teaterföreställning med en skådespelerska som är en av våra värdar här. Det var en monolog på franska som höll på i nästan 2 timmar utan paus. Jag var helt bombad i huvudet efter en innehållsrik dag efter att inte ha ätit annat än ris, bananer och kex på hela dan. I början försökte jag hänga med och lyckades sådär, men efter en halvtimme tappade jag fokus och halvsov resten.

Imorgon ska vi besöka en marknad!

Möte med verkligheten

Jag har inga ord. Inga som duger i alla fall. Ändå vill jag skriva om mina upplevelser. Första delen av dagen förbrukade jag hela mitt engelska och franska ordförråd, och den andra delen av dagen drabbades jag av ett psykiskt knytnävsslag i magen som tog andan, och orden, ur mig. Ikväll känner jag mig så liten, så maktlös och så äckligt priviligierad.

Dagen inleddes med workshops. Jag var riktigt nervös trots gedigen planering och relativt god koll på läget. De 13 utlovade deltagarna visade sig vara 6, men de var alla välutbildade med någon slags anknytning till teater. Två av dem kunde inte engelska, men en tjej tolkade till franska åt dem. Presentationen av var och en visade att de hade i princip inga förkunskaper om dockteater. Så jag inledde med supergrundläggande information om dockteater, hur det ser ut i olika delar av världen, hur vi arbetar i Sverige, dess möjligheter och dess begränsningar. Av deras "goddag-yxskaft-frågor" förstod jag att de inte hajade mycket av det jag sa. Med hjälp av bildvisning blev det mer konkret och lättare att förmedla, även om jag insåg att det var en jävla lyx-variant av dockteater som jag visade och som låg långt utanför deras räckvidd. Strax innan lunch hade vi dock närmat oss varandra så pass mycket att en mycket givande och intressant diskussion tog fart om hur de kan använda den här teaterformen i sina länder.

Till min fasa insåg jag att jag hade glömt alla mina texter med berättelser på hotellet: dem skulle deltagarna utgå ifrån i sina arbeten! Men det var inga problem, visade det sig. "Here in Africa we have got lots of unwritten stories, many about animals!" sa Andrew från Uganda. Så innan vi slutade för dagen fick de sitta i grupper och komma överens om en historia att arbeta fram en liten dockföreställning utifrån. De var oerhört engagerade och effektiva!

Efter att ha överlevt första workshopdagen var jag helt bombad i skallen, och då var det dags att susa bort i bussen till Genocide memorial center.

Besöket där tillintetgjorde mig fullständigt. I en sluttning mitt inne i Kigali ligger alltså 258.000 människor begravda i massgravar. Träkistor staplade på varandra under enorma cementblock. Nya fynd begravs kontinuerligt och området utvidgas hela tiden med nya gravar. Runtom i Rwanda finns flera liknande platser. Omfattningen är omöjlig att greppa.

Inne i museet redogjordes hela skeendet med fotografier, filmer och text. Jag stod nästan inte ut. Ibland var jag tvungen att blunda. Vissa bilder bränner på näthinnan än. Men jag höll ihop mig själv: svenskt behärskad. Fysiskt började jag snart att må direkt illa och jag hade en stor fet klump i halsen. Tårarna brände innanför ögonlocken. Men jag höll mig...

... ända tills jag kom in i den delen som handlade om barnen. Då gick det inte längre. Gråten gick inte att hejda (och jag gråter medan jag skriver det här!). Jag hulkade och snörvlade så att guiden kom och höll om mig och tröstade. De hade porträtterat ett antal barn och beskrivit dem utifrån ålder, egenskaper, intressen och dödsorsak. 10-åringar, 6-åringar, bebisar: alla brutalt mördade på olika sätt. Jag bröt ihop totalt framför porträttet av en 15-månaders pojke som älskade katter, precis som Simon. Den pojken hackades ihjäl med en machetes i sin farmors hus. En tvåårig flicka blev "smashed against a wall". En 9-månaders flicka...

Det låter så banalt när jag skriver om det. Det finns inga ord som duger.

Christoffer Svensson, en av skådespelarna, bloggar också från resan. Kolla in den på Dramatens hemsida! Jag länkar här brevid.

"In Europe you've got watches, in Africa we've got time" citerade Lena en afrikan idag. Jo jag har insett innebörden i det nu. Den här dagen har innehållit mycket väntan, ibland i timmar. Medan vi svenskar studsade upp och ner, hit och dit, för att fixa med grejer, ta kort eller bara rastlöst gå omkring, satt afrikanerna i sällskapet avslappnade och bara samtalade lojt. Själv tog jag två promenader i kvarteret för att köpa bananer (suuuuuupergoda små som smakade RIKTIGT!) och bara se mig omkring. Dammiga röda sönderregnade vägar, barn som log och ropade "Bonjour", människor med grejer på huvudet och helt galna bilister som drog förbi.

Dagen var en introduktion till hela projektet som inleddes imorse med tal av rwandiska och svenska representanter för Assitej, samt av kulturministern. En nioårig flicka, med rakat huvud och den traditionella vita togan fästad vid axeln, läste en dikt med en otrolig känsla och röst. Intet öga var torrt. Sedan uppförde hon tillsammans med några andra flickor en dans till stämsång och trummor (se film).

Efter lunch och ca 3 timmars väntan gavs de två svenska föreställningarna. Den ena en musikteater för små barn om en skrattlös stad, den andra en monolog för tonåringar om gängvåld (se Assitejs hemsida). Båda var fantastiska att se och togs emot helt fantastiskt av publiken. Skådespelarna var oroliga innan just för hur det skulle tas emot med tanke på folkmordet, men de var nöjda och lugna efteråt. Jag är djupt imponerad av alla de andras insatser hittills, och grymt taggad att göra ett bra abete själv.

Ikväll jagar jag mygg på rummet och förbereder morgondagen. Efter våra workshops imorgon ska vi besöka The genocide memorial center. Jag är tröttare än tröttast och måste sova nu, trots att jag helst skulle vilja vara vaken dygnet runt här. Som vi sa i bussen hem ikväll: detta är att leva till 100%!

Nu är jag här. Mitt i det varma bergiga Afrika. Det känns fortfarande lika overkligt, och när planet cirklade sig ner genom luften mot de gröna kullarna i Rwanda var jag tvungen att nypa mig hårt i armen. Drömmer jag?!

Det senaste dygnet känns som två veckor, så mycket som jag har upplevt och så lite som jag har sovit. Flygresan gick bra bortsett från att jag inte gillar att skaka runt i luftgropar på 11.000 m höjd mitt i natten. Belöningen kom med den magnifika soluppgången över Sahara tillsammans med en kopp te. Addis Ababa framträdde en stund senare ur soldiset som fem nyanser i brunt: jag har aldrig förr sett ett så sönderbränt landskap, med bruna åkerlappar och uttorkade flodbäddar som sträckte sig ut i oändligheten. Nästa etapp mot Kigali var behagligare med de fascinerande bergen, sjöarna och floderna där nere under molnen.Rwanda är verkligen de tusen kullarnas land.

Vi pustade ut en stund på hotellet efter en lång natt. Mitt rum är stort och ljust med altan och myggnät. Vi åt lite mat i en hydd-resaurang och sen for vi iväg för att se kulturcentret där vi ska spela och lära ut teater. Det är en obeskrivlig känsla att susa med öppna fönster genom en främmande stad med alla dess exotiska dofter och ljud. Bilar som tutar, cyklister med stora emballage på huvudet, barn som springer med och vinkar glatt. Byggnaderna var mycket fina och innehöll både scen, workshopslokaler och bibliotek -tom en bokbuss! Anna Höglund hittade en av sina böcker översatt till Franska i den och hela sällskapet jublade: det blev till att signera!

Under ett möte gick vi igenom alla detaljer om upplägget tillsammans med arrangörerna. De har ordnat fram både 15 kg lera och en projektor åt mig, så jag är nöjd. Klockan blev 18 och mörkret föll hastigt därutanför. Plötsligt fick jag syn på två par nyfikna ögon i dörröppningen. Det var två små pojkar, kanske 3 och 5 år gamla, som studerade oss fascinerat. Efter en stund gick den minsta fram till Kristoffer, en av skådespelarna i gruppen, och tog honom i hand. Den äldre hängde på och snart hade de andäktigt skakat hand med oss allihop.

Sist denna innehållsrika dag kom Jörgen förbi hotellet med två gorillatillstånd för den 15 juni: min dröm går i uppfyllelse!

Nu är det pirrigt...

Imorgon vid fyratiden lyfter jag från Landvetter och möter upp de andra i gruppen på Arlanda vid sju. Sedan flyger vi med Ethiopian Airlines ner mot ekvatorn: mellanlandar i Rom, byter plan i Addis Abeba och landar så småningom i Kigali på tisdag morgon. Det blir en lång natt.

Nu packar jag det sista. Stefan himlade med ögonen när jag tänkte packa ner den svarta flieströjan: som den vana Afrikaresenär han är anser han att luften där nere fungerar som en våtvarm filt. Dessutom är Afrikanerna välklädda, menade han, och föreslog istället en broderad ljus linnekavaj. Ja JAG vet ju inte! Tänkte att en flies kan vara skönt på planet...

Men med en massa Dollarsedlar, en dator, två flaskor trälim och en rulle gladpack känner jag mig redo att äntligen möta AFRIKA!

Igår läste jag en text av en svensk journalist som kring millenieskiftet levde i Rwanda för att dokumentera byrättegångarna mot mördarna i folkmordet 1994. Liksom i alla andra skildringar av landet som jag har läst framträder paradoxen mellan att å ena sidan vara ett paradis och å andra sidan ett helvete. Han beskriver ett hisnande vackert landskap, vänliga människor och ett förhållandevis säkert och väl organiserat samhälle. I nästa stycke berättar han om hur en vän till honom skaffade en hund, som en dag grävde upp ett lårben ur rosenrabatten. Våren 94 mördades 1 miljon människor av sina grannar, forna vänner och kollegor. Människor stängdes in och slaktades med machetes. Barn mördade barn.

Folkmord innebär inte bara en massa mördade människor. Det innebär också en massa mördare, och dessa lever ju kvar sida vid sida med de mördades efterlevande. Den tanken svindlar. 15 år är inte lång tid. Jag känner mig så jävla svensk, blåögd, vit och trygg inför mötet med människor som jag inte kan föreställa mig vad de har varit med om!!!